En kultur av avundsjuka - ett klassdilemma

Sverige är så som jag ser det ett land som har varit utsatt för ett socialt experiment. Experimentets syfte var att hålla folk i schack och för detta skapade man folkhemmet.

I folkhemmet skulle staten ta hand om fostran av barnen – nåja, inte alla´s barn, inte överklassens barn. Överklassens barn skulle få utbildning, lära sig stil och klass och att föra sig med sofistikation i möblerade rum. Nej, de som utsattes för statens fostran var arbetarklassens barn. Det var de som skulle fostras in i landet Lagom av staten – på så vis skulle den självutnämnda överklassen hålla pöbeln i schack.

Pöbelns barn skulle fostras till att hävda ”Allas lika värde”. Drill-pinnen hölls av Jante som fostrade barnen till att låta maten tysta mun och att hålla sig på sin plats och att aldrig – aldrig någonsin – tro sig ”vara någonting”. Alla skulle vara lika och pöbelns barn fostrades till att mobba varandra så att ingen vågade sticka upp. Så fostrade staten fram den beklämda Svensken, den tystlåtna reserverade svensken som aldrig vågade säga pip – och krävde att ingen annan skulle göra det heller. Ja, alltså, ingen annan man ansåg sig vara lika värd som. Överklassens barn led icke av detta bekymmer då de tvärtom fostrats till att självklart tro sig något vara – och FÖRSTÅ sitt stora värde och genom sin privilegierade ställning inta landets maktpositioner och på så vis dominera den kuvade pöbeln.

Folkhemmet. Pöbeln skulle lära sig hylla folkhemmet, dyrka folkhemmet och se sig som lyckligt lottad som fick fostras in i Folkhemmets anda av likställdhet och lite lagom.

Idag – utvecklar man experimentet ytterligare. Folkhemmets kuvade barn´s barn ska nu utplåna alla gränser. Nu finns inte längre några olikheter – pöbelns barn får lära sig att nu har vi inte längre några kön, ingen ålder och den som är en 50-årig man kan lika gärna vara en 5-årig flicka.

Pöbelns barn lever i tron att detta är den totala friheten medans det i själva verket är tvärtom – utan identitet är människan ; ett intet. Ett intet ska ICKE ha åsikter, skall icke ha intelligens eller personlighet. Ett intet – är en robot. En åsiktslös Robot. Och det är DÄR – precis DÄR – den självutnämnda överklassen vill ha pöbeln. Hackande på varandra om den totala friheten – friheten att inordna sig under intet – av tomhet och åsiktsbefrielse.

Personligen står jag över sånt här, jag står ÖVER detta med klasstänk som jag anser upprätthålls av en kultur av avundsjuka. Jag underordnar mig ICKE under någon annans förväntningar på mig eller någon annans avund på mina tillgångar, en avund som förklär sig under begrepp som ”allas lika värde” ett fint begrepp – men ack så förljuget.

Jag är en stolt, intelligent kvinna med en åsikt. I min värld finns ingen ”överklass”, i min värld råkar man bara dra en lott i livets lotteri när man föds – sen går man genom livet och gör sitt bästa med den lott man dragit – och de begränsningar som finns utgörs inte av klasstillhörighet utan av brist på vilja, ambition och drömmar att förverkliga.

Deborah Englund